Nedanstående är hämtat ur "Leonbergerboken" av författarna Margareta Gustafson-Eskner & Ulrika Rogert vilka välvilligt gett sitt tillstånd.

HELHETSINTRYCK: I enlighet med sitt ursprungliga användningsområde skall leonberger vara en mycket stor, kraftig och muskulös men samtidigt elegant hund. Rasen kännetecknas av en harmonisk kroppsbyggnad och ett självmedvetet och lugnt men samtidigt livligt sätt. I synnerhet hanhunden skall vara imponerande och kraftfull.

Det första man ser hos en leonberger är givetvis storleken, färgen och pälsen. Därefter lägger man märke till ansiktsuttrycket, de godmodiga ögonen det majestätiska huvudet, de kraftiga käkarna och man är övertygad om att här har vi en snäll, godhjärtad varelse som inte alls är att leka med om den skulle bli förbaskad. Men ju längre man lever med rasen desto mer övertygad blir man om att det inte alls är det imponerande yttre som är det allra märkvärdigaste med hundarna. De är vackra och mjuka och snälla men de har så oerhört mycket mer innanför allt det där.

Vilken är då leonbergerns karaktär? Leonbergern är en stor och livlig hund, som inte stressar upp sig i onödan men den har samtidigt en enorm förmåga att ta det lugnt. De tycker nästan lika mycket om att ligga i ett hörn under skrivbordet med matte på jobbet eller följa med i bilen som att vara ute och springa i skog och mark.

Leonbergern är utpräglat glad i människor både barn och vuxna, både de som tillhör den egna familjen och främlingar

De har mycket lätt för att koppla av samtidigt som de är mycket livliga och lekfulla. De har inget överdrivet behov vare sig av motion eller sysselsättning så länge de får vara med sin familj.

Leonbergern är en mycket god simmare och är inte känslig för kallt vatten och den har en drift att uppsöka vatten året om och vilket vatten som helst duger bra bara det är vått. En annan nackdel är att den väldigt ofta blir blöt både på planerade promenader och på egna utflykter, gärna också lerig eller ännu värre.

De har extremt god syn och luktsinne. De är skickliga spår- och sökhundar och imponerar ofta jaktfolk med sitt noggranna, säkra och lagom snabba blodspårsarbete vilket de tycks ha en naturlig fallenhet för. Luktsinnet, intelligensen och de starka framtassarna med simhud och senor mellan tårna gör dem till duktiga lavin och räddningshundar. Uthålligheten och styrkan gör dem också till duktiga draghundar men räkna inte med snabba farter. De kan också lätt bära 10-15 kilo i klövjeväskor.

De har generellt ingen vidare vaktinstinkt/lust, utan tror de flesta människor om gott och de är väldigt lite skälliga, åtminstone som familjehundar. Många verkar sakna utpräglad revirkänsla och lämnar gärna tomten om inte någon eller något håller dem tillbaka.

Vi vill säga tack till Margareta Gustafson-Eskner & Ulrika Rogert.